Fotoalbum

M/S Trelleborg 1958

En gång för inte så länge sedan fick jag en fråga av en mycket rik man, boende på Cypern och ägare till Salamis Lines, Vassos Hadjitissou, om jag kanske ville köpa hans färja Nissos Kypros. Det är inte varje dag som man får ett sådant erbjudande. Hade jag enbart gått på vad mitt hjärta svarade så hade jag sagt ja direkt men vad skulle jag göra med en färja på 7.000 ton, med plats för tusentalet passagerare. Innan dessa frågor radades upp infann sig en annan fråga; mitt personkonto saknade de dryga 10 miljoner kronorna som han ville ha för henne. Jag avböjde köpet men kände mig på något underligt sätt helt förtrollad av hans fråga. Sedan kom den där dagen då vi skulle mötas, han och jag. Två rätt olika personer men med en sak gemensamt, kärleken till detta hans fartyg som han ville sälja till mig. Över en kopp kaffe satt vi i restaurangen på Savoy Hotel i Malmö och pratade färja. En äldre, grånad och helt underbar man som med sin fru kommit till Sverige för att besöka bekanta i Åhus. Vassos och jag hade en viktig hjärtenära sak gemensamt och det är denna gemensamma nämnare som denna berättelse skall handla om. Om du tillhör den del av mänskligheten som inte låter sig fascineras av möten och tillfälligheter: läs inte vidare.

Långt innan man började bygga dessa monster till färjor, långt innan det var på modet att rita fartyg som såg mer ut som omkullvälta höghus utan vare sig linjeskönhet, grace och värdighet, ja mycket långt tidigare, vi skriver 1958, byggdes det en färja på det anrika Helsingörsvarvet i staden med samma namn. Färjan var beställd av SJ för sin trafik på leden Trelleborg–Sassnitz, i dåvarande DDR. Det var första gången sedan 1931 som man byggde nytt för sin Kungsled så man lade ner mycket tid och arbete för att hitta den perfekta lösningen. Man studerade många fartyg och en mängd olika alternativ innan man kunde skönja konturerna av det fartyg som skulle komma att döpas till m/s Trelleborg. I sjöfartskretsar blev hon känd som den vackra vita färjan.

När hon levererades, i april 1958, hade hon kostat skattebetalarna 26 miljo­­ner kronor och det skulle visa sig att man fick valuta för varje krona. Hon levererades till SJ:s Tågfärjedrift, gjorde sina provturer med strålande resultat och gick även på uppvisningsturer till bl.a. Stockholm, där kung och kronprins blev färjans gäster hos fartygets befälhavare, kapten Caesar Johnsson. Kapten Johnsson var en dignitet på Trelleborg/Sassnitzleden – hård, rakryggad och rättvis. Så liten jag var minns jag honom än idag med oerhörd respekt och beundran. När färjan slutligen sattes i trafik blev hon snabbt enormt populär för sitt vackra yttre men också för allt tekniskt nytänkande. Bl.a. hade hon separat bildäck med plats för 30 bilar och en roterande platta att parkera dessa bilar med. Passagerarkapaciteten uppgick till dryga 1.500 gäster.

Hon var byggd som en klassisk färja, ett barn av sin tid, med matsal, cafeteria, bar- och röksalong i aktern, stora generösa promenaddäck i trä, fantastiska 1-klass salonger med utsökta ädelträpaneler, vackra skulpturer och stora publika utrymmen. Vackert funktionellt, påkostat och – jämfört med dagens moderna färjor – mycket smakfullt. Här fanns inget utrymme för fusk, inga billiga genvägar – bara äkta rakt igenom. Jag tillbringade mycket tid på m/s Trelleborg eftersom båda mina föräldrar jobbade där – ja, nästan hela familjen har haft någon befattning ombord. Man kan nog säga att den färjan kom att bli mitt andra hem så visst är hon nära mig i hjärtat än idag. Naturligtvis bygger artikeln därför helt på denna mycket speciella relation till m/s Trelleborg, ett lyckligt skepp i en lycklig tidsepok, tretton år efter krigsslutet. Hon kom att segla i en tid då människorna var lyckliga och glädjen över att krigets fasor förbytts i framtidstro och optimismen kände inga gränser. Överord? Knappast!

Hon mätte drygt 7.000 ton, hade en längd på 137,7 meter och en bredd av 18,8 meter. Två B&W-dieslar på 10.000 hk gav henne en maxfart på drygt 20 knop. Hon var utrustad med stabilisatorer och bogpropellrar och, i likhet med tidigare färjor, en brygga i aktern för att kunna vända på Trelleborgs resp Sassnitz redd. Vagnsdäcket hade fyra spår om totalt 432,5 meter vilket innebar att man kunde lasta 40 godsvagnar eller motsvarande antal bussar och lastbilar. Hon seglade i en epok när begreppet att resa innebar mer än det gör idag. Då reste man med stil och glädje. På Trelleborg andades det tungt av den tidens uppfattning om service och gästens omhändertagande. Under somrarna gick servitörer i vackra, vita rockar med guldbeslag på däck och serverade de sollapande passagerarna. Befälhavaren syntes i vimlet av gäster tillsammans med det övriga befälet.

Det var stil och elegans och ibland bjöds det upp till dans på akterdäck med riktig orkester. Under 1958 gjordes det i SJs regi en fantastisk film om färjan. Sandrews Ateljeer fick uppdraget kunde med tiden presentera filmen ”Med kurs mot kontinenten”. Filmen var storslagen och visades på svenska biografer men också utomlands. Jag har sett filmen, tror att det var någon gång i början på 70-talet, och filmen är underbart sevärd. En kul detalj är att jag hittade min egen pappa i SJs tjusiga uniform. Han står i det futuristiska garaget och svänger runt bilarna med den mycket innovativa snurrplattan. Vilka tider det var! Filmen har jag lyckats spåra upp via SFI i Stockholm och den är också beställd. En varning fick jag dock från filminstitutet – filmen är illa medfaren och inga pengar finns till restaurering. Trist!

”Trelleborg” trafikerade framgångsrikt Sassnitzleden och den enda stora incidenten hon var inblandad i skedde i början på 60-talet när hon kolliderade med den norska tankern Beth. Norrmannen träffade med enorm kraft vilket ledde till att Trelleborg började ta in vatten. Med slagsida tog hon sig backande till Trelleborg. Min far, som var ombord denna ödesdigra dag, har berättat att det var ren tur att olyckan inte utvecklade sig till en ren katastrof. Men det fanns också rätt många muntra "incidenter". Vid insegling hamnade hon helt fel och kolliderade lite nätt med TT-Liniens lilla m/s Nils Holgersson. Skadorna blev inte stora. I SJs arkiv hittade jag brevet från statligtståtliga SJ till det lilla rederiet i Hamburg. SJ bad om ursäkt för att deras färja råkat segla in i TT-färjan och bad TT-Linien om en faktura på det belopp som man ansåg att SJ skulle betala för ev. reparationer. TT-Linien hade humor den där dagen man avsände sitt svarsbrev till Sverige. I det skrev man; "Den här gången gjorde det inget och vi behöver ingen ersättning. Händer det däremot fler gånger så får ni däremot betala...". Det var den sista gången som SJ hälsade på hos sina västtyska vänner, ja färja mot färja. En annan åtminstone på bild lite rolig händelse var när hon tjusigt gled tvärs över hamnbassängen och touchade majestätiskt in i sidan på gamla damen S/S Drottning Victoria. Allt slutade väl, dock.

Åren gick och 1966 tog SJ åter leverans av en ny färja till sin Tysklandstrafik. Färjan döptes till Skåne och byggdes på Uddevallavarvet, numera lika avsomnat som varvet i Helsingör. För Trelleborg blev detta mer eller mindre slutet på de reguljära turerna till kontinenten. Nu blev hon degraderad till ersättningsfärja och fick rycka in när de andra fartygen skulle på årlig varvsöversyn. Under en period 1971 trafikerade hon Stockholm–Nådendal (Finland) och hennes resor mellan kobbar och skär rönte stor uppskattning hos skärgårdsbefolkningen. Väl tillbaka i hemmahamnen låg hon länge förtöjd vid kaj, lite övergiven och trött. De underhållsarbeten som företogs ombord kunde inte längre återge den forna glansen.

1977 skulle bli hennes sista år under svensk flagg och hon bjöds ut till försäljning där hon trött låg upplagd i Trelleborgs västra hamnbassäng. Intressenter fanns det gott om och köpare blev till slut ett grekiskt rederi på ön Mytilini som avsåg använda henne på linjen Pireus–Chios–Lesbos, med passagerare och bilar. Den grekiska besättningen flögs till Sverige. Det var en minibesättning som, tillsammans med en utvald svensk besättning, skulle ta färjan till sin nya hemmahamn nära det turkiska fastlandet. Hennes stora, vackra, tunga, bevingade skorstensemblem plockades ner och man svetsade igen hennes förliga fönster. Det skulle bli en lång resa och hennes nya namn blev Homerus.

Så en dag lämnade hon sin kajplats i Trelleborg och stävade ensam ut mot nya äventyr. På kajen stod jag och tittade och tårarna trillade. När hon passerade den gamla hamnpiren blåste hon farväl i sin tyfon med tre mycket långa, intensiva signaler som kunde väckt de döda. Den östtyska tågfärjan Rügen gav sin hälsning tillbaka och svarade med tre lika långa signaler till farväl. En epok tog slut den där dagen då Homerus blev till en prick på horisonten för att slutligen försvinna över kanten. Hon lämnade sin hemmahamn, sina besättningar och sina forna passagerare med stor saknad.

Utomstående kan tycka att det är konstigt att en färja, tusentals ton av järn, plåt och trä, kan komma en så nära in på livet och att den charm och atmosfär som fanns i den gamla färjan kan fortsätta att betyda så mycket så många år efteråt. Gammalt sjöfolk i Trelleborg minns ännu hennes vackra siluett och det pratas fortfarande varmt om henne. Hon var ett barn av sin tid. Vi som kände henne tillägger gärna: ett mycket vackert barn av sin tid. Under sina glansår på Sass­nitzleden seglade Trelleborg med sin parhäst, östtyska tågfärjan Sassnitz. Under flera år kom dom två att segla likt ett vackert svanpar även i Medelhavet. Gamla Sassnitz är också borta nu.

Hur märkligt det än kan te sig för läsaren så gav färjan Trelleborg mig en underbar barndom och fina upplevelser som jag bär med mig i mitt vuxna liv. Hemma i vår våning i Malmö hänger ett vackert porträtt föreställande ett fartyg som med styrka och kraft klyver Östersjöns vågor. I den förliga masten fladdrar den stolta rederivimpeln som minner om ett stolt fartyg och ett lika stolt rederi som numera ägs av Stena Line i Göteborg. I det vackra blåa Medelhavet löpte under många år ett linjeskönt, kritvitt fartyg med sydlig kurs och dess besättning var troligtvis helt ovetande om sitt skepps historia och härkomst. Även om Nissos Kypros var ett mycket väl underhållet fartyg så hade hon inte längre någon framtid. Hon hann bli 45 år gammal innan hon dog, uppsläpad på en smutsig strand i Alang, Indien. Enligt initierade uppgifter såldes hennes möblemang och inventarier snabbt. Förvånar det någon?

En kul detalj som är för bra för att vara sann är att jag faktiskt fick ett erbjudande från Vassos, ägaren till fartyget. Han ville sälja henne till mig eftersom det politiska läget var som det var. Givetvis byggde detta på ett missförstånd eftersom man trodde att mitt intresse för fartyget var i ett köpsyfte. Vassos var till och med på besök i Trelleborg, med undertecknad som guide. När vi åkte tillbaka till Malmö klappade han mig på axeln och sa; ”You know, Dan, You never forget your first love!”. Han syftade på sin Nissos Kypros och han syftade på min kärlek till detta magnifika fartyg.

I Vassos stora flotta våning i Limassol hänger en blankpolerad skeppsklocka med texten TRELLEBORG 1958. Den plockade han själv med sig från sitt sista besök ombord innan fartyget gav sin avskedsignal till Limassol och gav sig ut på sin sista resa. Väl framme i Alang, den ökända skrotstranden, lade sig Veesham IX, vilket var hennes nya namn inför sin sista resa, en bra bit ut på redden för att avvakta tidvattnet. Vid rätt tidpunkt drogs KaMeWa-spakarna i sitt fulla läge framåt och hennes morrande dieslar gav henne den högsta farten in mot land där hon en stund senare med full kraft rände upp på sandstranden med ett brak. Skärbrännarna tog vid och ett myller av människor bar iland allt löst, bland annat de exklusiva möblerna som under hela hennes seglats funnits ombord. Dock var det en detalj som de inte hittade, hennes skeppsklocka. Känner jag Vassos rätt så går han ibland fram till den med en putstrasa och tänker lite personliga tankar. Att han, precis som jag, saknar henne är jag helt övertygad om.

Dan Drakenholt

Kommentar: Den stora bildsviten MS Trelleborg illustrerar inte henns liv i en kronologisk ordning.